Danny’s Dream

Metronome

Lars Gullin (bars), Rolf Berg (g), Georg Riedel (b), Robert Edman (dr). Inspelad 25 maj 1954.

Den här skivan hörde vi långt efter det ovanstående skrivits om Lasse och hans möjlighet att ge den svenska jazzen en nationell prägel. Danny’s dream är inte en total bekräftelse på denna förmodan men tillräckligt övertygande för att vi skall förstå, att vi har rätt. Det är ett förbryllande stycke, svalt som en svensk sommarnatt, vemodigt, doftande, mjukt smeksamt. Det är, sanna våra ord, en råskiss i miniatyr till en musik, lika äktsvensk och värdefull som det mesta av det vi håller högt inom vår nationella tonkonst.

I denna sida (A-sidan med Danny’s Dream, red. anm), som börjar nalkas begreppet en fullträff, musicerar Lasse själv sensitivt, dröjande sig kvar i en pastoral tonvärld – tyvärr inte fläckfritt instrumentellt sett, men betvingande, charmfullt. Rolf Berg är smittad av hans sinnesstämning, vilket får en att glömma hans instruments sterila klangfärg. Det är dock synd, att man gett plats åt ett bassolo — det är totalt malplacerat, splittrar stämningen, hur duktig och lovande Georg Riedel än är. Som helhet sett är det dock ett värdefullt stycke musik, inte prunkande och gnistrande som en blodrubin, snarare vänt som ett konfirmationssmycke.

Be careful är ytligare, ett »tour de force» beträffande musikanternas avancerade harmoniska tänkande, inte minst då kompositörens egen idé bakom melodilinjen. Just temat är det intressantaste här — solona är samtliga för okoncentrerade för att jämföras med exekventernas tidigare topprestationer.

Det skall bli intressant att se, vad USA kommer att säga om Danny’s dream. Minst av allt kan nu kritikerna där komma med antydningar om plagiat av amerikanska tongångar.

Den köper vi, om vi vill ha en skön stund hemma.

Recension ur OrkesterJournalen #9 1954. Skriven av Ole, Dole eller Doff (Harry Nicolausson, Carl-Erik Lindgren eller Anders R. Öhman).