On the Alamo

Metronome

Åke Persson (tb), Hacke Björksten (ts), Jan Johansson (t), Bengt Carlsson (b), Svante Thuresson (dr). Inspelad 6 december 1955.  

Skivan här ovan, som innebär debut för ett par av de medverkande, signalerar nya, friska fläktar inom svensk jazz. Det är en robust, nästan färgad stämning över vissa partier i de tre melodierna och det borde väl speciellt glädja dem som tidigare tyckt all vår jazz vara i coolaste laget. Nog finns det brister, förstås. Vi kan inte hoppas på att nå amerikanska höjder i riktig hår-på-bröstet-jazz så länge som det inte finns ett riktigt komp till stöd åt solisterna. Herr Carlsson och Thuresson låter visst inte dåligt, men det fattas ända åtskilligt tills man når de riktiga höjderna. Hacke Björksten spelar med verklig gåpåaranda, fullbluffande auktoritativt fast med en ton som knappast kan räknas bland de vackraste. Egentligen låter han som Bud Freeman ibland och det finns ju en del som inte tycker det är någon direkt komplimang, bland annat signaturen. Men ser man till idéerna, till entusiasmen och det drivande, rörliga spelet – ja, då vet jag just ingen som överglänser honom. I varje fall kan det inte vara många. Åke Persson tutar trombon elegantare och säkrare än på länge. Speciellt till sin fördel är han i On the Alamo, som är skivans bästa nummer. Tempot tycks passa alla, stämningen är trivsamt rivig och solona bra. Återstår några ord om nykomlingen Jan Johansson, som väckt ett sådant uppseende vid sina gästspel på jamtillställningar i Stockholm (och naturligtvis även i hemstaden eller i varje fall pluggstaden Göteborg). Jag tror nog att han kan bättre men en glimt av hans begåvning och en fin sådan får man i Grotnek. Skivan är som helhet kanske inte riktigt lyckad, men som tendens är den desto mer glädjande. Och On the Alamo måste nog räknas som en av de bästa svenska jazzsidorna hittills.
Dole

Recension från OrkesterJournalen #2 1956