Dinah m fl

Philips

Bengt Hallberg (p), Gunnar Johnson (b), Anders Burman (dr). Inspelad 23 och 24 januari 1957.  

Det har inte något med svenskmannastolthet och chauvinism att göra när man säger, att det här är en av de mest anmärkningsvärda jazzpianoskivor som kommit ut. Den bara är en alldeles ovanligt stimulerande och förnämlig jazzkonsert. Det resultatet beror inte på att Bengt Hallberg skulle vara en fullkomligt unikt begåvad jazzmusiker eller på att han skulle vara en jazzpianist nästan utan jämlike. Den konsekvensen behöver ingen dra av det prisande skivan får. Men Bengt Hallberg är en i högsta grad begåvad musiker, han är en musiker med känsla för form, har har fantasi, han har smak. Dessutom hör han till de utvalda, som kan få en flygel att leva, och slutligen har en nådig försyn försett honom med en ganska sällsynt gåva, han kan spela jazz. Det är förefintligheten av alla de här egenskaperna tagna tillsamman som gör, att denna stora LP blivit en sådan verklig framgång. Många jazzpianister äger någon eller några av dem, ytterst få besitter alla. Hur mycket man tycker om skivan beror förstås på en sak till, och det är vad man vill finna i en jazzplatta. Vill man främst finna urkraft och must, då är naturligtvis Hallbergs pianojazz inte alls toppen, för även om han är en pianist med påtaglig märg och kraft kan man inte säga att de egenskaperna dominerar. Vill man däremot dessutom ha en del andra kvaliteter, och lägger man en del allmänmusikaliska aspekter på hur jazz skall låta, då är den här skivan given att bli omtyckt.

Bengt Hallberg spelar utsökta ballader, t.ex. Body and soul, som jag inte minns mig ha hört finare utformad, han spelar rytmiska, gnistspäckade nummer t.ex. Dinah – min favorit i samlingen och den vet jag bestämt att jag inte hört i en mera lyckad version – Virginia, Dr’s special, The touch of your lips, Frantic blues och So long blues – den sistnämnda en av höjdpunkterna. Allt görs med samma friskhet, melodiska fantasi och rytmiska snärt. Hallberg förenar i sitt jazzmusicerande många av de bästa egenskaperna hos mera namnkunniga pianister som t.ex. Tatum, Teddy Wilson och Mell Powell. Ett fint, lagom avvägt stöd ges av herrar Johnson och Burman.
A.R.Ö.

Recension från OrkesterJournalen #10 1957