Quincy’s Home Again
Metronome
Arne Wallin, Arnold Johansson, Benny Bailey (tp), Ake Persson, Andreas Skjold, Georg Vernon, Gordon Ohlsson (tb), Arne Domnérus, Rolf Bäckman (as), Bjarne Nerem, Carl-Henrik Norin, Rolf Blomquist (ts), Johnny Ekh, Rune Falk (bars), Bengt Hallberg (p), Rolf Berg (g), Simon Brehm, Lars Pettersson (b), Egil Johansen (dr). Insp. 14 februari, 19 mars och 29 april 1958.
De yttre händelserna kring denna högintressanta plattas tillkomst är utförligt omtalade i förra OJ. Låt mig bara tillägga att Quincy Jones senaste Stockholmsbesök är en av våra största inhemska jazzhändelser genom tiderna, vars verkningar framåt det ännu är svårt att profetera om. Jag har tidigare påpekat att skicklige Quincys arbete för vårt populära radioband i alltför hög grad var en kamp med klockan. Vad ett större antal repetitioner kunde betytt vet alla som umgicks i händelsernas centrum. Men det vore dumt att gråta över den mjölk som aldrig fanns att spilla. Quincy Jones fick Arnolds gossar att lyfta sig själva i håret, och därmed får vi andra låta oss nöja. Vi kan börja med att konstatera att de fyra melodier, som är inspelade under ordinarie kapellmästarens ledning, antyder en gynnsam musikalisk utveckling från den förra LP-n, som ju blev en sådan försäljningsframgång. Titellåten Quincy‘s home again har en svung och gnista, som känns synnerligen befriande, och Dompan, Hallberg och Wallin lyser i sina solon. Kinda blues har rätta gungtempot och trevlig Basie-stämning. Av solisterna där vill jag särskilt framhålla Åke Persson och Norin. I Brief encounter förs ett givande samtal mellan kollegorna Domnérus och Bäckman. Enligt den anonyme propagandören, som skrivit mapptexten, lär Arnold själv anse Cherokee som en av bandets absolut bästa inspelningar – och visst är det ett magnifikt orkesterverk. Men ensemblespelet är väl ändå lite i struttigaste laget, inte sant? När vi kommer in på Quincys fem nummer är det som bandet fick ett helt annat liv. Kompet arbetar bättre, ensemblespelet blir kraftfullare och svängigare och den allmänna balansen över huvud taget bättre. De tre stora arrangemangen Doodlin’, Room 608 och Count’em är med sina skiftande stämningar alldeles utmärkta. Det sistnämnda går i en liknande stil som Kinda blues men har genuinare atmosfär. Det friska greppet om Horace Silvers Room 608 och tenorjakten mellan Nerem och Blomquist är mycket upplivande och Silvers ännu mer välkända Doodlin’ når väl så högt bandet kan komma. En viss nedkortning av numret hade emellertid varit att rekommendera och vidare tycker jag att Hallberg är på tok för vek. Feature-melodin Meet Benny Bailey är ett gott hantverk och Bailey fyller ut sina solopassager med kraftfullt och auktoritativt trumpetspel. Dompans eget nummer till slut, The midnight sun never sets av Quincy och den franske sångaren och vännen Henri Salvador, utförs med ett sådant mästerskap och en sådan innerlig skönhet att det med bred marginal toppar hela plattan. Arnes värmande själfulla presentation av den långsamma, frassköna melodin är en jazzupplevelse av enastående art. Man har verkligen anledning att häpna när någonting så hänförande kan se dagens ljus i en svensk inspelningsstudio! På tal om studio – en sedvanlig eloge åt ljudingenjör Bengt Runsten.
L.Ö.
Recension från OrkesterJournalen #6–7 1958
