Vi håller på att fylla upp med recensioner av tidigare vinnare men det tar tid att konvertera texterna – vi beklagar!

1959: Åke Persson

Quincy – Here We Come

Metronome

Benny Bailey (tp), Arne Domnérus (as), Åke Persson(tb), Bjarne Nerem (ts), Lennart Jansson (bars), Gunnar Svensson, Gösta Theselius (p), Gunnar Johnson (b), Joe Harris, Anders Burman (dr). Insp. i Stockholm 8 oktober 1959.

Jazzskivor har varit mer trögsålda i år än tidigare och det har gjort att den svenska produktionen under 1959 är mindre omfattande än föregående år. Höstsäsongen har dock inneburit en viss uppryckning och lagom till julklappsköpen kommer några inhemska plattor av intressant och delvis ovanligt slag. Enligt mitt sätt att bedöma är detta höginspirerade, omväxlande och helgjutna album med tio av våra främsta och starkast individuella musiker årets mest glädjande händelse på det diskofila planet. Idén till plattan är uppenbar. Man har velat hylla de tre som nu lämnat landet för att ingå som betydelsefulla länkar i framgångsrike Quincy Jones nya organisation. Kring Åke Persson och våra mångåriga, inflyttade vänner Benny Bailey och Joe Harris fylkar sig en välvald skara kolleger med i mesta mån samma musikaliska målsättning som de tre välrustade lyckosökarna. Särskilt tillfredsställande är det att återse Gösta Theselius som pianosolist efter alla år som arbetstyngd arrangör. Repertoarvalet är en bugning åt den tilltänkte arbetsgivaren. The midnight sun never sets, Meet Benny Bailey och Count ’em står som tre behagliga reminiscenser från Quincys lyckade samarbete med radiobandet. Åke Persson gör en excellent omtolkning av Dompans solistroll i den första melodin, Benny Bailey vidareutvecklar sin egen feature och bluesen innehåller extra rikligt utrymme för Åke, virile och aktuelle Bjarne Nerem samt Tesses fängslande personliga pianobroderier. I’m gone bjuder på mer solistspel i samma utsökta genre. Bailey har som ensam blåsare valt att tolka Quincy-balladen Fallen feathers och åstadkommer här liksom i andra sammanhang sköna, formfulländade bidrag till albumet. Han visar kort sagt, att han är en av den moderna jazzens främsta trumpetare. The golden touch lanserar även Lennart Jansson, vars utveckling som barytonimprovisatör tillhör ljusglimtarna för året. Som ensemblemusiker är han effektiv, men solistiskt lyckas han inte göra sig själv full rättvisa. Om tidigare plattsamarbete påminner oss Domnérus och Baileys färgsprakande duettnummer Jones Beach med verkliga toppinsatser av dem båda. Enda medverkande i alla åtta titlarna är den utomordentlige basspelaren Gunnar Johnson. Han arbetar smidigt och diskret ihop med Joe Harris, vars höga kapacitet som trumslagare nu först tycks stå klart för de flesta, sedan han väl lämnat oss. Hör här vad han går för! Svensk sensationsskiva med bitvis underbar musik och en godbit inte minst för den internationella marknaden.
L.Ö.