Vi håller på att fylla upp med recensioner av tidigare vinnare men det tar tid att konvertera texterna – vi beklagar!

1962: Bengt-Arne Wallin

Old Folklore in Swedish Modern

Dux

Bengt-Arne Wallin (flh, tp), Sixten Eriksson, Idrees Sulieman , Gösta Nilsson, Weine Renliden (tp), Bob Henders, Runo Eriksson, Gunnar Medberg, Olle Holmquist (th), Karl Nyström (trh), Uno Hurtig (tu) Yngve Sandström (fl), Per Olof Gillblad (oboe), Arne Domnérus, Rolf Bäckman (as), Bjarne Nerem, Rolf Blomqvist (ts), Sahib Shibab, Rune Falk (bars), Rune Gustafsson (g), Georg Riedel (b), Egil Johansen (dr),Christer Jägerhult (slagv), Margit Teimar (vo). Insp. 18 juni 1962.

Wallins LP är intressant och har dessutom berett mig stort nöje. Själv måste Bengt-Arne ha gått till verket med ett obegränsat mått av entusiasm och intresse, eftersom han så väl och så omväxlande har nyttjat sitt stora kunnande. Jag förstår att den rika svenska musikskatten lockar honom att försöka sig på en gestaltning i jazzens instrumentering och rytmer. Frågan är bara om det går att göra till verklig jazz utan att folkloremomentet blir annat än en svag färgton. Och frågan är, omvänt, om det går att behålla folkmusiken utan att jazzen kommer i skymundan. Arrangören har valt en ganska gyllene medelväg. Det har blivit en folkviserapsodi med stark jazzkolorit och en atmosfär som starkt talar om både arrangörens och musikernas känsla för jazzens språk. Om Wallin hade arbetat med en mindre besättning skulle han sannolikt ha kommit att ge mycket mera jazzkaraktär åt musiken och kanske ändå hade lyckats att bibehålla folktonen i hög grad. Som det nu är har han fått en nästan obegränsad instrument- och klangapparat till förfogande och det har naturligtvis frestat honom att laborera både med rytm och klang på ett sätt, som fjärmat musiken från jazzidiomet. Jag tror i detta fall att det är rätt så lyckligt och jag är övertygad om att skivan därigenom når en betydligt större publik. Men det menar jag inte en i negativ bemärkelse bredare publik utan att musiken kommer att nå fram till en större skara allmänt musikintresserade lyssnare. Därigenom kan deras intresse fångas vid t.ex. Bjarne Nerems fina solo på tenorsax i Som stjärnan uppå himmelen eller Sahib Shihabs baryton i Och jungfrun gick till killan. De visar att en jazzimprovisation kring ett vackert tema från andra musikformer ingalunda är att våldföra sig på musiken. Även om Wallin i min smak måhända har experimenterat med sin orkester och splittrat musiken litet i mesta laget är skivan, som sagt, skickligt och inspirerat gjord och obestridligen en stor framgång för honom.
A. R. Ö.

Efter mycket buller och bång, ”mödor, nattvak och strapascher” (för att citera Figaro) och förhandskommentarer har nu Bengt-Arne Wallins bearbetningar av svensk folkmusik blivit inspelade och därmed också färdiga att studeras, avnjutas, diskuteras. Det skall utan vidare sägas att resultatet är häpnadsväckande. Inte bara därigenom att Wallin här långt överskridit den durkdrivne arrangörens arbetsmetod – vad det rör sig om är i de flesta fall helt nya kompositioner, där folkvise- och folklåtsmaterialet ”bara” utgör råstoffet – utan också därigenom att orkestern spelar med en här i landet sällan upplevd kombination av teknisk perfektion, ensemblekänsla och individuell musikalitet. Det senare är desto märkligare som de i en jazzorkester traditionella sektionerna här utökats med instrument som ju ofta visat sig ha svårt att smälta samman med t. ex. trumpet-trombone-sax-klarinett-grupperna: en mänsklig sopranstämma, valthorn, engelskt horn, oboe. I det hänseendet (d.v.s. ”klangtekniskt”) framstår det hela som mera lyckat än många av Gil Evansinstrumenteringar, och mera övertygande än många av de försök som gjorts att concertino-mässigt gruppera jazzmusiker mot seriöst spelande kammarmusiker. Gil Evans-liknelsen ligger förstås rätt nära till hands, liksom associationer till Miles Davis. Men inte bör man trycka för mycket på de synpunkterna – det har långt tidigare i Wallins spel och klangkänsla funnits helt personliga drag som just nu, i denna musikaliska omgivning, händelsevis kan erinra om Miles ton och Evans instrumentering. Och – som redan den gamle Brahms påpekade angående frändskapen mellan hans egen 1:a symfoni och Beethovens 9:e – ”varenda åsna kan höra det”. Intressantare än så är naturligtvis det faktum att en svensk jazzmusiker skapat ett musikaliskt idiom av hittills i Sverige ohört slag. Upphovsmannen vill inte kalla resultatet för jazz. Nej visst – men hans stycken skulle falla platt till marken om. de inte innehöll just en lång rad av element som endast utvecklats inom jazzmusiken (i tonbildning, melodisk frasering, rytmisk puls) och endast kan behärskas av jazzmusiker! Ta bort dessa element, ta bort dessa jazzmusiker och kvar står en i och för sig raffinerad kolorit, ungefär ”i nivå” med (men sannolikt inte direkt influerad av) Stravinskij – eller rättare några Stravinskij-verk: kvar står en i och för sig uttrycksfull senromantisk-expressionistisk harmonik, då och då (åt Honegger-hållet till) kryddad med polytonala inslag. (Ett roligt sådant uppträder t. ex. i inledningen till Kullerull-visan, där trumpeten sätter in i D-dur ovanför basarnas ”folkliga” bordunkvinter i C-dur); kvar står också en i och för sig ganska imponerande tematisk bearbetningsteknik, där en del kontrapunktiska och ostinato-drag erinrar om den tidige Stravinskij – ett extatiskt ”vårofferostinato” finner man t. ex. i Jungfrun gick till killan. Men – det verkligt särpräglade i Wallins musik uppstår först i och med föreningen mellan å ena sidan den bjärta, kontrastrika klangkoloriten, den riviga harmoniken, det ”seriösa” tematiska och motiviska arbetet och å andra sidan de från jazzmusiken importerade särdragen (sound, frasering, pulsförskjutningar). Däremot – och här kan jag nästan höra ett sus av invändningar från olika håll — tror jag faktiskt att det är av sekundär betydelse att Wallin använt svenskt folkvisematerial! Liksom i jazzmusik är det hos den Wallinska kompositionstekniken själva slutresultatet, bearbetningsprocessen som är det intressanta och ger besked om originalitet och talang. Det är sant att de melodier som här valts ut i sig själva utgör ett underbart stoff – ibland, t. ex. i Vid groddammen, har också Wallin i stort sett nöjt sig med att göra ett romantiskt stämningsfullt arrangemang – men i de flesta fall skulle den Wallinska egenarten och orkesterns spelsätt kunna appliceras också på andra ”underbara” melodier med samma fina resultat. Det betyder förstås inte att man skall förringa de svenska folkvisornas betydelse som subjektiv inspirationskälla för Wallin. Nu finns det onekligen en viss direkt ”språklig” förbindelselinje mellan de här styckena och det folkmusikaliska utgångsmaterialet, mellan Wallins ”metod” och folkmusicerande: intonationerna som ibland bryter sig loss från tempererad pianostämning, de improvisatoriska elementen, den subjektiva klangbetoningen, det ständiga vändandet och vridandet av melodiska formler. Jag håller med Olrog om att Wallins folkvisebearbetningar på flera sätt står närmare originalen än de gamla nationalromantikernas. Men i princip är den gode Wallin också en romantiker i sin kompositionsteknik. Jag tror bestämt att det är längre från Wallin till Bartok än från Söderman till Wallin! Må dock den sistnämnde och hans hängivet musicerande kolleger komma ur äventyret med – för att än en gång citera Figaro – ”mycken heder, litet kontanter”.
Lennart Reimers