So Far

Columbia

Eje Thelin (tb), Ulf Andersson (ts), Joel Vandroogenbroeck (p), Roman Dylag (b), Rune Carlsson (dr). Insp. i Stockholm 16 och 17 oktober 1963.

Så har den äntligen kommit, Eje Thelins med spänning väntade LP, och inte sviker den förväntningarna. Det är fem mycket mogna och i några fall verkligt personliga och originella musiker man möter på den här skivan. Tillsammans bildar de en helhet, där de enskilda temperamenten på ett spänningsfyllt sätt balanserar varandra. Där finns t.ex. kapellmästarens egentligen endast skenbart återhållna stil som kontrasterar verkningsfullt mot Ulf Anderssons ”realistiska”, öppna ton och emellanåt nästan explosiva frasering. Som helhet präglas den här musiken av en obändig uttryckskraft och självklar auktoritet. Personligen imponeras jag mest av Eje Thelin, Roman Dylag och Rune Carlsson. Eje spelar med en utomordentligt fin behärskning av sina medel. Hans veka ton möjliggör en rörlighet som verkar i det närmaste obegränsad, och därigenom kan hans originella fantasi få ganska ohämmat utlopp. Dylag utmärker sig på den här skivan kanske mest som effektiv bakgrundsmusiker. Hans komplement till solisterna är ofta fyndiga och spännande. I denna hans verksamhet deltar Rune Carlsson på ett förtjänstfullt sätt. Han är en otroligt lyhörd artist med ett underbart sinne för klangfärg. Jag placerar honom tveklöst i främsta ledet bland svenska musiker oavsett stil och musikart. Till min stora besvikelse ges inte hans talang önskvärt utrymme på den nu aktuella skivan. Jag väntar med spänning på en inspelning, där hans raffinerade artisteri får fritt spelrum.

Ulf Andersson är en utmärkt tenorist, dock kanske något mindre originell än de nämnda kollegorna. Hans solon störs ibland en aning av vissa klicheer, men de vilda – ibland nästan väl otyglade – utbrotten undgår inte att engagera. Vandroogenbroeck kommer jag trots upprepat lyssnande inte riktigt underfund med. Hans solon på plattan är oftast på ett egendomligt sätt konturlösa. På den första sidan möter man fin jazzmusik av inte alltför experimenterande slag. Kapellmästaren bjuder genomgående på förnämliga trombonsolon. I Lament får man uppleva en del härliga hyss av Dylag och Carlsson. Man tror inte odelat på den sorgsamhet som titeln antyder. Bakom den melankoliska fasaden döljer sig något som jag upplever som originell och fantasifull humor. Pianosolot har vissa lyriska kvaliteter. Fast är virtuos. Rune Carlsson visar att han även i sådana här jobbiga expresstempon har en fruktansvärd drive. Trombonsolot är obesvärat och mycket rörligt men brister litet i koncentration mot slutet. Ulf Andersson förefaller att vara irriterad av tempot. I synnerhet under pianosolot förekommer en del polymetrik som förebådar sid. 2. It could happen to you är såväl med avseende på tidslängden som komplexiteten skivans huvudnummer. Där förekommer rikliga temposkiftningar och -överlagringar som kvintetten behärskar överlägset. Formuppbyggnaden känns rapsodisk men ändå inte löslig. Resultatet är mäkta fascinerande. Folk song tycker jag är skivans svaga punkt. Takt- och tempoväxlingen (enligt förhållandet 2:3) blir snabbt stereotyp och därigenom tröttande. Jag tror att denna LP ger en ganska mångsidig och god bild av den Thelinska ensemblens kapacitet just nu. Det är min varma förhoppning, att den skall få fin spridning inte bara i hemlandet utan även utomlands. Jag upplever den som en av de intressantaste svenska jazzskivorna på länge.
F. R.

Recension från OrkesterJournalen #12 1963