Stockholm Dues

Columbia

Lalle Svensson (tp), Bernt Rosengren (ts), Lars Sjösten, Claes-Göran Fagerstedt (p), Björn Alke, Torbjörn Hultcranz (b), Bo Skoglund (dr), Nannie Porres (vo). Insp. 31 mars 1965 och 1 april 1965.

Titeln Stockholm Dues har ingenting med ”duo” eller ”två” att göra utan syftar på att Rosengren har ”paid his dues”, d. v. s. haft sina hundår som, för att använda Bertil Sundins ord, giort honom mogen och erfaren och givit honom något att säga. I fråga om Bernt Rosengren gäller nu faktiskt, att han vid sin debut som 19-åring för ca 8 år sedan tycktes anmärkningsvärt mogen och profilerad. Men fanns det redan då auktoritet i hans spel gäller det än mera idag. Han blåser tenorsax med en sällsynt fasthet och säkerhet och behärskar med sin fulltoniga klang instrumentet på ett annat sätt än tidigare. Detta är ett av de allmänna intryck som Stockholm Dues ger. Tyvärr har skivan kommit just i pressläggningsögonblicket, varför min bekantskap med den inte hunnit bli så ingående. Men inspelningens karaktär, en informell och improviserad jam-session, gör det kanske heller inte nödvändigt för att ge en idé med Lp:n. 

Rosengren och hans medmusikanter känner varandra i grunden och spelar ett slags robust kammarmusik, som i mycket hög grad bygger på vars och ens känslighet och förståelse för de andra i gruppen. Resultatet har blivit en konsert, där de medverkande uppenbarligen upplevat varandra som någonting mycket stimulerande, där den rytmiska vitaliteten spelar en av huvudrollerna. Omväxlingen, skiftandet mellan uttrycksmedel har blivit en viktig faktor, inte minst för lyssnarens glädje. 

Stockholm Dues rymmer ganska renodlad r & b-musik, t.ex. det inte helt lyckade första numret, utflykter till Don Cherry’s mera fria marker (Tribute to Don), mera finstämt balladbroderande (när Rosengren, Svensson och Sjösten fantiserar i For all we know och Allan’s Blues) och jazzsång av förvånande fint och äkta märke, när Nannie Porres sjunger Insensitive med Fagerstedt som en av de mera lyhörda ackompanjatörer jag hört på länge i genren. Rosengren och hans musikanter är inga perfektionister och gör sannolikt inte om en tagning, därför att t.ex. Lalle Svenssondessemellan mera antyder, vad han vill uttrycka än han lyckas få det sagt. Men ibland gnistrar det till, och då blir det fint. De nackdelarna är inte överväldigande i jämförelse med det man vinner i fråga om spontanitet och liv. Tycker jag, men jag vet att en del kommer att finna mig för frikostig på den punkten. En svensk jazz-LP att uppmärksamma, allra främst för kapellmästarens egen skull. Han är en hästlängd framom de andra.
A.R.Ö.

Recension från OrkesterJournalen #9 1965