Asplund Meets Bernstein
Prophone
Peter Asplund (tp flh), Jacob Karlzon (p), Hans Andersson (b), Johan Löfcrantz Ramsay (dr). Dalasinfoniettan (30 musiker) under ledning av Mats Hälling. Insp Kristi- nehallen, Falun 13–15 januari 2010 och i SAMI studios, Stockholm 4 februari 2010.
Att Peter Asplund är en enastående trumpetare är allom bekant. Här har han valt att tillsammans med sin kvartett och Dalasinfoniettan tolka ett knippe välkända melodier skrivna av Leonard Bernstein. Samtliga nummer är hämtade från Bernsteins musikalproduktion, som inte sällan lånar influenser från jazzen. I feel pretty, Somewhere och Tonight kommer från West Side Story, hans kanske mest välkända musikal. Glitter and be gay och It must be so/Candides lament hittar man i Candide.
Underbart vackra Some other timeåterfinns i musikalen On the town. Jazzgrupp och liten symfoniorkester (sinfonietta), som tillsammans framför musikalmelodier, är kanske inget självklart framgångskoncept, men i fallet Asplund meets Bernsteinär resultatet lyckat. Mats Hållings intelligenta arrangemang omsätts till välklingande musik av symfonikerna och i mötet med kvartettens känsla för det finstämda uppstår sköna toner. Det här är musik att sjunka in i, att låta sig förföras av. En stor del av de 70 minuterna bjuder på stämningsmusik där Asplunds välartikulerade trumpet tar stöd i sinfoniettans breda ljudmattor.
Även om sinfoniettan har en framträdande roll på skivan så är det ändå jazzgruppen som står i centrum. Asplund framför en mängd fina solon bland annat i Glitter and be gay där hans utlevande sordinbestyckade trumpet skapar dramatik och där Jacob Karlzons åtföljande suveräna pianosolo storligen imponerar. På två av spåren agerar kvartetten på egen hand. It’s for love framförs i ett rejält upptempo och här handlar det om JAZZ med stora bokstäver. Bas och trummor piskar upp en mäktig puls för Asplund och Karlzon att surfa fram på i sina respektive solon – lysande. Liknande effekt uppnås i I feel pretty och det är tight och det övertygar. Men varför ”fejda” dessa båda kanonnummer? De kunde väl ändå ha fått sina anständiga slut. Som motvikt till en del mera bombastiska utlevelser på några av skivans spår bjuder avslutande Neverland på skön meditativ stämning där trumpeten ackompanjeras av ett ensamt piano.
LEIF LINNSKOG
Recension från OrkesterJournalen #3 2010
