Vi håller på att fylla upp med recensioner av tidigare vinnare men det tar tid att konvertera texterna – vi beklagar!

2011: Tonbruket

Dig It to the End

ACT

Dan Berglund (b), Johan Lindström (g, lap- & pedalsteel), Martin Hederos (p, pumporg, keyb, violin), Andreas Werliin (dr, pc). Insp. Atlantis studio Sthlm.

Basisten Dan Berglunds projekt Tonbruket består av Berglund (tidigare e.s.t.), Martin Hederos(Soundtrack of our lives), Andreas Werliin (Wildbirds & Peacedrums, Fire!) och Johan Lindström(Per ”Texas” Johansson m fl).

Deras musikaliska bakgrund är mycket olika, men gemensamt för dem alla är bredd, erfarenhet och kompetens, vilket tydligt hörs i musiken. Inspiration har hämtats från postjazz, postrock, proggrock, psykedelia, americana, klassisk musik och filmmusik. De breda referensramarna jag hör i Tonbrukets musik rymmer bl a det tyska krautrockbandet Can, tidiga Pink FloydSoft Machine samt klassiska kompositörer som Vladimir CosmaRavel och Debussy.

På uppföljaren till fjolårets Grammisbelönade debut Tonbruket gräver gruppen djupare och vidareutvecklar sina beprövade musikaliska spår. Den kollektiva identiteten som präglade debuten finns kvar, dock har dynamiken och det täta samspelet ytterligare intensifierats. Johan Lindström har bidragit med sex kompositioner, Martin Hederos med tre och bandledaren Dan Berglund själv med två. 

Musiken är i ett slags odefinierbar, ständigt progressiv, energifylld rörelse, som är mycket tilltalande. Höjdpunkterna är det suggestiva, Cosma-doftande Lighthouse, Berglunds färgsprakande titelspår Dig it to the end och den närmare nio minuter långa Vinegar heart. När jag lyssnar till Dig it to the end får jag tydliga associationer till rörliga bilder; likheter kan dras till träblåsaren Nils Bergs grupp Cinemascopesnya projekt på skivan Popmotion (läs recension sid 63 i OJ nr 3 2011).

Tonbruket har på sina två första album skapat en inspirerad atmosfär och ett eget tonspråk och det ska bli intressant att följa gruppens fortsatta äventyr. Berglunds tidigare musikaliska liv i jazztrion med Esbjörn Svensson känns kusligt närvarande, men ändå väldigt långt borta.

Patrik Sandberg

Recension från OrkesterJournalen #5 2011