In This Forever Unfolding Moment

Thanatosis

Emil Strandberg (tp), Mats Äleklint (tb), Christer Bothén (bcl), Martin Küchen (ss, as), Elin Forkelid (ts), Alberto Pinton (bars), Katt Hernandez (vi), Alex Zethson (p), Mattias Ståhl (vib), Vilhelm Bromander (b, tanpura), Dennis Egberth, Anton Jonsson (dr), Marianne Svašek (vo, tanpura). Insp. Stockholm, 4–5 oktober 2021.

Basisten och kompositören Vilhelm Bromander har etablerat sig som en av de mest spännande och kreativa musikerna på den svenska scenen för impro, jazz och angränsande musikformer, där improvisation är den gemensamma nämnaren. På den här skivan presenterar han tre kompositioner: In This Forever Unfolding Moment, Låt våra tårar bli våra vapen och Blommor och bröd. Det är en musik som tar oss ut i den stora världen, men som samtidigt känns väldigt närbelägen. Kanske för att “världsmusiken” också är så djup rotad i den svenska myllan.

I titelnumret framträder den i Holland verksamma dhrupadsångaren Marianne Svašek. Hon har studerat indisk musik i många år. Bromander har också fördjupat sig i denna nordindiska tradition och trakterar även han tanpura. Efter den drygt 6 minuter långa inledningen med Svašeks suggestiva sång och tanpuraspel kommer ensemblen in och ett vackert tema tar form och får växa. Kraftfullt solo av Martin Küchen liksom ett fint trumpetspel av Emil Strandberg. Mot slutet hörstanpuran igen och stycket knyts ihop.

Låt våra tårar bli våra vapen inleds med Bromanders bas och även här presenteras ett tilltalande tema i vilket jag kan höra en avlägsen hälsning till Ornette Coleman. Elin Forkelid spelar ett mycket bra och expressivt solo. Alberto Pintons pregnanta barytonsax finns där i bakgrunden. Annars upplever jag musiken i första hand som kollektiv, variations- och klangrik i sina stämmor, vilket Bromander får fram i arrangemangen. Den avslutande Blommor och bröd inleds med Katt Hernandez på fiol i skira toner. Musiken får en nästan folkvisekaraktär, lite åt en psalm. Christer Bothén tar vid och spelar inkännande och eftertänksamt till en mäktig ensemble.

Det här är en skiva som rymmer mycket. Spirituell musikalisk urkraft, vackra stillsamma partier i bjärt kontrast till en mer brutal frijazz. Det är musik som hör hemma i en tradition av ett vidgat jazzbegrepp, där föregångare som John Coltrane, Albert Ayler, Don Cherry och Pharoah Sanders en gång i tiden banande väg, men som här har blivit till Bromanders egen musik. En skiva att möta höstens mörker med! 

Roger Bergner

Recension från OrkesterJournalen #4 2023