Hoob Records

Andreas Sjögren (s, bcl), Konrad Agnas (dr), Martin Hederos (keyb), Josef Kallerdahl (b), Emil Strandberg (tp). Insp.Stureparken Studio, Stockholm 2024.

Det är förvisso sant att gruppen namngivits efter klaviaturisten Martin Hederos, men det är lika uppenbart att detta är ett musikaliskt kollektiv i ordets renaste och mest inspirerande mening. Både på scen och på skiva utgörs Hederosgruppens själva urkälla av det levande, otvungna och skygglappsbefriade samspelet. Därför är det förståeligt att det så ofta talats om kvintettens säregna sväng: få andra svenska jazzkonstellationer kommer ens i närheten av det här gängets entusiasmerande driv och musikaliska påhittighet. 

Detta hördes med all önskvärd tydlighet på förstlingsverket Storstrejk (2020), uttrycket finslipades ytterligare på den flerfaldigt prisade Ståplats(2022) och på den nya, kongenialt betitlade skivan Stilbrott rycks lyssnaren omedelbart in i ett fascinerande spänningsfält mellan hårda och mjuka, improvisatoriska och strukturerade poler. Och att medlemmarna delar på låtskrivaransvaret (Andreas Sjögren och Emil Strandberg har komponerat fyra stycken vardera, kapellmästare Hederos två och basisten Josef Kallerdahl ett) framstår som ett lika självklart som klokt val: variationsrikedomen fortsätter vara ett av gruppens klarast lysande kännemärken.

Och det finns sannerligen mycket att förtjusas av på denna krängande och nyanserade fullängdare. Den både stämningsfulla och uppsluppna Oreglerade älvar är ett distinkt öppningsspår, i vilket Martin Hederos flinka pianospel, Josef Kallerdahls varma bastoner och Konrad Agnas rytmiskt växlingsrika trummande leder till en blås- och köromgärdad stegring. Allt hanterat med närmast viktlös elegans. 

Annorstädes – som i Tesfu och Här kommer en dikt jag skrev i natt – snirklar sig musiken fram längs melodiskt precisa balladstråk. Bara för att direkt avlösas av en påträngande, ödesmättad och förtätad låt som Mulmen, där blåsarna Sjögren och Strandberg släpper alla hämningar.

Tilltalande är även de något mer aparta spåren: det dova, psykedeliskt formade tonspråket i It’s a Shane är direkt fantasieggande, Luftskepplyckas förena småfunkiga sekvenser med frisinnad dissonans, medan Hederos Vargvalsen tar avstamp i vemodskantad, folkmusikalisk harmonik – och sedan landar i ett snärtigt groove. Det är den sortens tvära kast, den sortens kaxiga lekfullhet som gör det så oerhört lätt att fängslas – och roas – av Stilbrott. 
Henrik Lång