Egen utgivning 

Vincent Nilsson, Ola Åkerman, Peter Dahlgren & Ola Nordqvist (tb), Johan Leijonhufvud (g), Johnny Åman (b), Anders Mogensen (dr). Insp. Malmö, februari, 2024

Att be en utövande trombonist att recensera detta album är nästan som att släppa in barn i en godisbutik. Hot Tombones består av fyra trombonister och tremannakomp, hemmahörande i Malmö och Danmark. De verkar i en tydlig trombontradition som kommer ifrån Jay & Kay, Tuttis Trombones, Urbie Greens 21 Trombones samt Stephen Bullas Spiritual to the bone och flera andra konstellationer. Med sättning på allt ifrån två till tjugoen tromboner så erhålls ett fylligt och varmt sound med trombonens stora register.

Trombonen är ju egentligen ett instrument som är svårt att spela snabbt på, vilket inte hindrar att det finns individer som utvecklas till ekvilibrister på instrumentet. Ola Åkerman och Vincent Nilsson är några av de bästa trombonisterna vi har i Sverige. Jag har känt till dem i fyrtio år, sedan jag hörde dem i blåsorkestern Röke Blås, en orkester i EFS regi, som odlat många fina musiker genom åren. Även Björn Hängsel, som likt Åkerman och Nilsson haft framgångar i danska och tyska orkestrar och storband som till exempel James Last, är bördig från trakten av Röke. De andra trombonisterna heter Peter Dahlgren och Ola Nordqvist (bastrombon).

Låtarna som vi bjuds på är egna alster, flera av dem i bluesform, blandat med standards som Duke Ellingtons Prelude to a Kiss, Count Basies Moten Swing och John Coltranes Naima. Glädjande nog bjuds också på två låtar (Blue in ¾ och Monotones) av vår blågula trombonlegend Åke Persson, som bland annat spelade med Count Basies storband. Även Was it You är fin, en låt som låter mycket svensk folkton. Eftersom Vincent Nilsson står för flera kompositioner så förmodar jag att han även är skyldig till de fina arrangemangen, där hela trombonens register utnyttjas till fullo.

Improvisationerna är mer i Frank Rosolinos efterföljd än Urbie Greens, det vill säga en lite hårdare ton, men genomgående är det en mycket hög nivå på jazzimprovisationerna. Bastrombonisten Nordqvist har en fylligare och varmare ton. I kompet vill jag gärna lyfta fram gitarristen Johan Leijonhufvud, han verkar i en traditionell gitarrskola á la Joe Pass och Jim Hall och har en varm läcker ton i sin gitarr. En härlig lyssningsupplevelse.

Lars Sjögren