Stockholm Jazz Records

Jonas Wall (ts), Ari Bragi Kárason (tp, flh), Eythor Gunnarsson (keyb), Simon Löfstedt (g), Mårten Höglund (dr), Thomas Lindberg (elb). Insp. Studio Paradise, Reykjavik, Island, 2024.

Redan i första låten, Oh Boy Roy, kastar oss in i “frikyrkofunkens” förlovade värld. Onekligen finns det likheter med Ole Böruds eskapader inom samma område. Västkustmusik och grupper som Tower of Power doftar det också en aning. Jag tycker om de harmoniserade saxarna och brasslicksen, det gör att det blir ett fylligt blåssound. Förutom denna första funkaktiga låten (även SunTan hör hemma inom denna genre) så bjuds vi på 1980-talsdoftande jazzfusion a la Yellowjackets och Crusaders. Blue sky sticker ut genom sin blandning av shuffle och rak rytmisering, riktigt fräckt! Annars är det varma harmonier och lite slickt sound, enstämmiga blåsmelodier blandas med snygga stämmor i en smakfull förpackning.

Bandledaren Jonas Walls tenorsaxton är fyllig och varm och han favoriserar det nedre registret snyggt, Jag tycker han har en hel del likheter med Kirk Whalum, vilket i sammanhanget inte ska ses som en nackdel. Saxofonistens album med Donny Hathaway-låtar Everything is everything (Rendezvous, 2010) kommer mig till minnes. Att Wall har spelat en del med Nils Landgren Funk Unit är inte svårt att föreställa sig. 

De andra musikerna är till stor del svenska, men isländska Mezzoforte-keyboardisten Eythor Gunnarsson sticker ut genom snygga harmonier på Rhodes och piano och med habila synthsolon, allt levererat med snygga keyboardljud. Det haglar mollnior och elvaackord. Gunnarssons landsman, trumpetaren Ari Bragi Karáson, minner lite om en ung Randy Brecker och hans samarbete med saxofonisten är mycket fint. Gitarristen Simon Löfstedt står inte långt efter jättarna Larry Carlton och Robben Ford i smakfulla solon.

Alla låtar på albumet är signerade Jonas Wall och Ari Bragi Karáson och det hela känns inspirerat av vad jag och en musikkamrat brukar kalla för “deckarmusik”, dvs introsignaturer från amerikanska deckare under 1970- och 80-tal. Stämningsskapande musik, men här är det inte en blaxplotationfilm som jag ser framför mig. I stället ser jag framför mig hur vi åker på en solvarm autostrada i Kalifornien eller på franska Rivieran och ut ur bilstereon flyter det ut varm, vacker och fräck jazzfusion. Riktigt bra!
Lars Sjögren