Portrait of My Pals

Columbia

Jan Allan (tp), Torgny Nilsson (tb), Rolf Billberg (as), Harry Bäckliund (ts), Lars Gullin (bars), Lars Sjösten (p), Björn Alke, Kurt Lindgren (b), Bo Skoglund (dr), Anders Dahl, Nils-Erik Sandell, Ole Hjort, Nils Peterson (v), Erik Elgstam, Kjell Ahr (altv), Georg Kottowsky (cel). Insp 29–30 juni 1964.

EMI och Gunnar Lindqvist kommer väl att gå till svenska jazzhistorien genom sina rätlinjiga och kompromisslösa skivinspelningar. Den som anmäls här hör dit. SKAP har bidragit med en del av inspelningskostnaderna, eftersom man med all rätt ansett det viktigt att Gullin skulle få göra en ny skiva efter flera års uppehåll. Tyvärr har resultatet inte blivit odelat lyckat. Inspelningstekniskt har stråkgruppens klang blivit hopklämd och livlös och man skulle likaså önskat mer skärpa åt de två basisterna. Som det nu är har i varje fall jag svårt att höra vad de gör. 

Musikaliskt utförandet kompetent på alla håll, även om kompet ibland låter lite stumt, som i Gabriella. Av solisterna spelar Gullin själv, ganska vekt, utan riktig kraft men med innerlighet, särskilt i I’ve seen you. Av de övriga solisterna har jag fäst mig särskilt vid Rolf Billberg och Lars Sjösten, för vilken skivan här delvis kan kallas ett genombrott. 

Alla melodierna, uton You stepped out of a Dream, är skrivna av Gullin, fyra av dem med en stråkgrupp. Bäst har han lyckats, utnyttja den porträtt i Portrait of my pals, som i många avseenden är den mest tillfredsställande genomförda kompositionen. Prima vera och Gabriella upplever jag som mindre lyckade. De inleds enbart med stråkar, som efter en improviserad del för blåsarna avslutar på samma sätt som de började. Frånsett att det är svårt att känna igen någon kontinuitet i kompositionerna, kommer de traditionellt skrivna stråkpartierna en att mer än en gång tänka på restaurangmusik. Särskilt Prima Vera snubblar över banaliteter. Att den ändå håller sig upprätt är ett tecken på Gullins rika intuitiva musikalitet, men riktigt levande blir den inte förrän han själv kommer in i bilden som instrumentalist. Hans kompositioner håller ännu inte riktigt i sig själva, sin konstnärliga särart och pregnans får de först när han själv framför dem. Det är också först då man känner det albumtexten vill uttrycka: – Det är något som färgar Gullins musik inifrån, en lidelse som inte låter sig beskrivas utifrån rent musikaliska kriterier – det måste upplevas. Så är det med all stor musik.
B. S.

Recension från OrkesterJournalen #11 1964