Sfär

Mathias Landaeus (p, melodica, elp), Johnny Åman (b), Cornelia Nilsson (dr). Insp. Köpenhamn, 2024.

Titeln på pianisten Mathias Landaeus skiva, Resilience – vilket betyder motståndskraft, återhämtning – tycker jag väl karakteriserar trions arbetssätt att formmässigt och tematiskt utmana de korta och koncisa speluppläggen. Det är öppet, tentativt, ibland trevande och skissartat. Ett spår heter för övrigt Skiss till Bobo, ett lyriskt stycke som mycket väl skulle kunna passa Bobo Stensons improvisatoriska utvecklingar.

Merparten är komponerat av Landaeus och har initialt en lös ansats som oftast försiktigt vrids och vänds, formas och omformas. Ibland saknas helt puls, Cornelia Nilssons slagverk arbetar mer markerande än drivande. Likaså Johnny Åmans bas får ett stort utrymme, oftast med att lyriskt fånga upp, möta och strukturera Landaeus exkursioner. På några spår, Simple math och Greed ruined it for everyone, tillför Landaeus lekfull elektronika som påtagligt skapar kontraster genom sin växelverkande effekt. Kontrastfullt och skarpladdat är det på Start and stop, start and stop, en programmatisk titel där trion rör sig i sidled. Blipfull påminner starkt om en bångstyrig Monk-komposition med tvära taktbyten och knixigt meloditema.

Även om man mestadels rör sig i oförutsägbara musikaliska utmarker så finns även några mer tillgängliga och sammanhållna kompositioner, som den latinskt färgade Mother earth is all we need där Landaeus trakterar elpiano. På cd-utgåvan finns även ett extraspår, The dark tree skrivet av Horace Tapscott i en tempostark, dramatisk version där Nilssons innovativa trumspel får stort utrymme. Sammanfattningsvis är Resilience en ganska svårfångad skiva som inte omedelbart fäster utan kräver återkommande närläsning.
Ulf Thelander