Footprint (Naxos)

Mikael Godée (ss), Amelie Evmark, Annie Gunnarsson (vi), Leo Lövsén (altv), Axel Vilborg (cello). Insp. Göteborg, 19 februari 2024.

Sopransaxofonisten Mikael Godée känner vi från Änglaspel, men också från gruppen Corpo, som gör skön musik med influenser från Afrika. På Nothing to Declare har Godée däremot hämtat inspiration från den klassiska musiken.

Slump eller inte – faktum är att flera skivor med svenska jazzmusiker har dragit mot det konstmusikaliska på sistone. Peter Danemo, Ulf Adåker och det projektdrivna storbandet Omnitonal har alla ägnat sig åt vad man nog kan beteckna som third stream-jazz. Och i det mera intima formatet verkar Peter Knudsen. På cd:n Reimaginations omtolkar han personligt ett antal klassiska kompositioner från 1900-talet. Men störst publikt och medialt genomslag har ändå trion Bach Jazz fått med sina jazzversioner av den store barockmästaren.

Till de ovan nämnda exemplen kan vi alltså också föra Mikael Godées Nothing to Declare. Här dominerar det notbundna över det improviserade, det harmoniskt och melodiskt sköna över det dissonanta; den som söker influenser från Darmstadt lär få leta förgäves. Musiken är snyggt arrangerad för sopransax och stråkkvartett – Godée lyckas ta till vara på instrumentkombinationens alla klangliga möjligheter. Med undantag förJag vet en dejlig rosa står Godée för de utmärkta kompositionerna. Rideau de douche, till exempel, är ett härligt knixigt stycke, medan Till barnet har en lekfull karaktär, byggd kring en upprepad pizzicatoslinga. Allra vackrast blir det i titelspåret, som till sitt tonfall faktiskt påminner lite om Samuel Barbers Adagio for Strings.

Mästarprovet är i mitt tycke den drygt åtta minuter långa A Time to Remember, inte minst för att den spänner över störst register: inramad av en trevande inledning och en drömsk avslutning rymmer den både ett gripande meditativt tema och ett mera kraftfullt och oborstat rytmiskt parti.
Jörgen Östberg