Moserobie

Nils Agnas (dr), Max Agnas (p), Mauritz Agnas (b), Jonas Kullhammar (ts). Insp. Atlantis, Stockholm, 2024

Vad göra när du drabbas av en livskris, samtidigt som kontoutdragen ger dig magont? Ställer du frågan till jazzbatteristen Nils Agnas ger han dig svaret ”sätt allt på ett kort, hyr Atlantis-studion, kalla in Kullhammar och spela in egna tolkningar av några favoritlåtar.”

Jag kan bara applådera tilltaget. För detta djärva försök att konstnärligt köpa sig ur en kris har resulterat i en sprudlande, energisk coverskiva, utan stillastående partier och befriad från överdriven respekt för originalen. Omgiven av redan nämnda urkraften Jonas Kullhammar (saxofon) och kusinerna Mauritz och Max (på bas och piano) ger Nils Agnas en förtätad karaktär och kontur till fem välkända, men alls inte uttjatade, kompositioner.

Inledningen, Joe Hendersons Isotope, är lika granithård som rytmiskt töjbar och lekfull, pendlande mellan furiösa saxofonsekvenser, hetsigt trumspel och Max Agnas maffiga utnyttjande av studions två flyglar. Efter en sådan omskakande öppning erbjuder de två efterföljande Carla Bley-interpretationerna åtminstone vissa andningspauser. Låt vara att såväl Ida Lupino – med sitt spröda och ändå så olycksbådande blås – som Ictus rymmer sin egen intensitet, här liksom annorstädes rotat i Nils Agnas inspirerade trumspel.

Detsamma kan sägas om hanteringen av Ornette Colemans outslitliga Chronology: här understöds stöket och frijazz-sentimentet av en bångstyrig spontanitet som får samspelet att kränga och svänga. Att sedan en standard som avslutande Over the Rainbow utsätts för en rekonstruktion modell större är enbart kongenialt: det här är en kvartett som, tack och lov, struntar i att vara städad och vördsam.

Henrik Lång