Modern Music (Border)

Thomas Backman (as, bs, cl, fl, synth), Josefine Lindstrand (voc, p), Cecilia Linné (cello), David Lindvall (elbas, synth, g), Martin Öhman (dr, elektronik), Eze Jackson (voc), Tomas Ebrelius (fi, vi), Magnus Wikland (tb), Lena Swanberg, Anton Forsberg, Jakob Sollevi (voc). Insp. Upplands-Väsby, 2024.

Upplands Väsby-sonen Thomas Backman är tillbaka med sitt tredje album. De två föregångarna Did you have a good day, David? och When light is put away möttes snabbt av branschinterna lovord, och även om den stora publiken har uteblivit så har Backman vunnit respekt – kanske främst bland vänner av genreutmaningar (läs: inte av bebopfantatikerna).

Albumets titel är Nothing och uppvisar stundtals – det gräsliga omslaget till trots – en stilkänsla i direktkontakt med, inte bara jazzens, utan populärkulturens internationella rörelser. Skivan öppnar visserligen med staccatodriven hiphop i I shall but drink the more, som tar vägen via smäktande – olidligt trista – orkesterpoppassager, och vill vara eklektisk intill löjets gräns. Sedan blir det bättre. Följande Scherzo demoniaco gör vitala frijazzutfall och Har vi lämnat väver en snyggt bruten orkesterskrud runt en självklar sångmelodi.

Albumets bästa spår, Threads, skrivet tillsammans med Josefine Lindstrand, räddar ett snart bortglömt melodispråk, kanske främst förknippat med Bristol och triphopscenen. Här skapas – i kombination med lika effektiva som hårt hållna figurer i både bas och blås – ett lika säreget som kraftfullt uttryck.

Nothing är tvivelsutan ett album som vill mycket, inte genom bombastiska gester eller komplexitet (som så ofta är fallet), men i sin jakt på framtiden och sammanfogandet av vitt skilda uttryck. En ambition av det slaget kommer med baksidor, och, ja, de är svåra att helt kasta av sig. Trots detta: flera spår lyckas väl och framåtsträvandet bör, som intellektuell praxis, applåderas. Alternativet är att acceptera det otänkbara; att allt det bästa redan hänt.
Adam Olofsson